Nä förresten, är jag verkligen det? Jag har just ätit ett äpple och druckit två glas vatten. Mätt är jag definitivt inte, men inte precis hungrig heller. Känner mig lite light-headed sådär.
Jag har alltså bestämt mig för att prova 5:2-dieten och idag är första dagen.
Fråga mig inte varför, men jag hade missuppfattat den tidigare. Att det var TVÅ fastedagar och inte flera, och att en fastedag innebär en konsumtion av 500 kalorier, hade gått mig förbi. Detta känns faktiskt görbart.
Fram till för en timme sedan kändes det precis som vanligt. Till frukost åt jag ett kokt ägg och en liten bit fröknäcke med lite Bregott på, samt en kopp te. En fullt acceptabel frukost enligt mig.
Fast nu är det värre. Dagen är lång och jag har konsumerat nästan hälften av dess kalorier. Frågan är hur jag ska fördela dem för att stå ut.
Imorse vägde jag mig, förresten. 90,8. Ingen upplyftande siffra men helt i linje med vad jag trodde.
Nåja. Så jävla svårt ska väl detta inte vara. Imorgon får jag äta igen. Och i någon artikel jag läste stod det att man ska ge 5:2-dieten åtminstone tre veckor innan man ger upp. Det klarar jag.
2 kommentarer:
Om man är ute efter ett praktiskt sätt att kontrollera sin vikt, utan att aspirera på de andra påstådda mirakeleffekterna, så kan man väl köra på 580 kalorier eller 720 eller vad det nu är man behöver själv för att inte bli tokig?
Hur gick det med hungern?!/Rosa
Skicka en kommentar