Stadig och storlekar

Bootylicious var trots det löjliga namnet ett ganska bra pass. Kort och intensivt, det gillar jag. Däremot gillar jag inte snabba byten mellan olika rörelser, men det blir ju en ofrånkomlig konsekvens av korta pass. Av träningsvärken efteråt att döma borde passet snarare heta Lår-a-licious.

Sedan tränade jag cykling och transformer och kände mig grymt stark. Avslutade veckan med ett crosstrainingpass då jag plötsligt inte kände mig lika stark, det är konstigt det där.

Förutom stark känner jag mig också rätt tjock. Eller, kanske inte precis tjock. Tung, kompakt, stadig. En välbekant känsla, som alltid när jag har tränat mycket och ätit ungefär som vanligt utan att särskilt vakta på maten. Magen putar, rumpa och lår och överarmar är kraftiga. Men under hullet finns stora hårda muskler.

Det stämmer ju dåligt med den gängse bilden att man rasar i vikt och blir smal av att träna. Näpp. Rasar i vikt så att det svartnar för ögonen när man reser sig, det gör man av att inte äta. Och då orkar man inte träna, inte som jag i alla fall. Den varianten har jag provat och vill inte prova igen. Hellre då tung och stadig.

Fast min man kallar mig för benget för han påstår att han sticker sig på mina höftben. Klart överdrivet.

En storleksreflektion, förresten. Det är verkligen konstigt det här med olika storlekar. I lördags investerade jag i två nya fina behåar och fick hjälp av en kunnig expedit. Jag tror jag har ungefär 80C, sa jag. Nja, svarade hon. Alldeles för liten kupa, utbrast hon sedan när hon inspekterade min provning. Men 80D satt bra. D-kupa (som för övrigt inte går ihop med epitetet benget, det medgav även maken), jösses det skulle jag ha vetat som plattbröstad tonåring. Konstigt nog hängde inte brösten med riktigt när jag gick ner i vikt, de är ungefär lika stora som förut, fast måttet runt ryggen förstås minskade.

Sedan köpte jag en fin korallfärgad topp, klädsamt draperad över magen, där jag valde mellan storlekarna 40/42 och 44/46. Den större var alldeles för stor över axlarna, så det blev den mindre, och den sitter perfekt, bara den inte krymper i tvätten. Till sist var det dags för strumpbyxor. Långa ben har jag ju, så jag brukar ta 44/46. Efter lite eftertanke gick jag tillbaka och bytte mot 48/50. Långa ben, kraftiga lår och dito rumpa, jo strumpbyxorna sitter bra, de hasar inte ner utan smiter åt precis som de ska, och så slipper jag känslan av simhud i skrevet, som är det värsta jag vet.

Igen yoga

Igår vaknade jag med ryggont, igen. Det är ländryggen som bråkar. Ibland känns det som ett hårt åtdraget band kring höfterna, ibland är det bara på ena sidan, baksidan av höften liksom, någon bit nedanför höftbenskammen. Stelt och ont, vid vissa rörelser hugger det till så att jag nästan skriker.

Jag tror att det hela orsakats av sittande och liggande, kanske förstärkt av situpsen vi gjorde på transformer i torsdags. Thai situps hette de vill jag minnas. Utsträckta ben och raka armar över huvudet. De tog ganska hårt på ländryggen, men det märkte jag lite för sent.

Eller så är det något annat.

Boten är en kombination av Diklofenak och Youtube-yoga. Min nya kompis Lesley Fightmaster fick bistå med ett pass för lower back pain. Faktiskt så kändes det bättre direkt efteråt och framåt kvällen var jag helt återställd. Under natten återkom lite smärta och stelhet, men inte alls lika farligt som innan.

Sålunda avbokade jag söndagens crosstraining. Dagens motion bestod istället av yoga i sällskap av fru Fightmaster men också en långpromenad med min äldste son. Jag blev glatt överraskad när han ville följa med. Tempot blev långsammare än om jag hade gått själv, men oj vad trevligt vi hade. Vi var ute i nästan två timmar, jag gissar att vi gick ungefär sex kilometer, kanske lite mer.

Idag ska jag prova ett pass med det utomordentligt fåniga namnet Bootylicious. Gör din bakdel till din fördel, är devisen. Jag håller mig för hånskratt.

Handskar, att bli bättre och risktagande

Idag har jag tränat Transformer med nyinköpta handskar på händerna. Givetvis lät ledaren bli att tvinga oss att göra chins just idag. Men handskarna kom väl till pass ändå. Burpees, armhävningar och kettlebellsvingar, allt gick bättre med handskar som både stötdämpade och gav bättre grepp.

Tihi, tihi. Det var ett jätteroligt pass, och jättejobbigt. För första gången vågade jag prova hopp-armhävningar (med handskar som stabiliserade handlederna!). Övningen har säkert ett tjusigare namn men går till som följer: man växlar mellan breda armhävningar med händerna på två (låga) stepbrädor och smala armhävningar med händerna på golvytan mellan brädorna. Växlingen sker medelst ett hopp, alltså att man rycker överkroppen rakt upp och landar på handflatorna. Jag klarade det! Stående på knä och inte på fötter visserligen, men ändå. Något utrymme för förbättring och utveckling ska det väl finnas.

För man blir ju bättre av träning, faktiskt. Numera kan jag göra några armhävningar stående på fötterna, förr kunde jag inte det. När jag tränade med syrran för ett par veckor sedan blev hon imponerad, hon står än så länge alltid på knäna. Hon är en snabb och vältränad löpare å andra sidan, det är ju inte jag.

En av hard-core-tjejerna som alltid står längst fram på favoritledarens pass och kör femkiloshantlar då vi andra nöjer oss med tre eller fyra kilo, hon sa en gång att det tog henne tolv år att lära sig att göra armhävningar ordentligt. En uppmuntrande utsaga, tycker jag.

Jaha, vad mera då? Jo, en sak till. Nu låter det som att jag är världens daredevil och det är ju just det jag inte är! Jag läste just idag på en träningsblogg* som lär vara en av de mer populära att skribenten skadat sig ordentligt på ett pass för ett år sedan och först nu är rehabiliterad. För någon månad sedan tjuvlyssnade jag på en konversation i omklädningsrummet som handlade om just Transformer. Nä, jag vågar inte gå på sådana pass, sa den ena tjejen. Jag kör på alldeles för hårt och skadar mig hela tiden.

Jösses. Det är då ingen risk att jag gör. Jag är en fegis och försiktig natur. Jag vägrar hoppa upp på lådor med vassa kanter, jag hoppar inte över hinder utan kliver över dem. Och så vidare. Pappa brukar säga att de aldrig behövde ha trappgrindar eller liknande när jag var liten, för jag gjorde aldrig något som jag inte var säker på att jag klarade av.

Försiktigheten sitter tydligen i. Fast det är inte länge sedan jag inte trodde att jag klarade av pass som Transformer, och nu genomför jag dem. Halleluja!

* Det där med träningsbloggar. Alltså, finns det några vettiga? Som inte är nedlusade med reklam, som inte tjatar om rosa träningskläder, som inte är tapetserade med panoramabilder från senaste löprundan? Jag går inte ens in på de med selfies med putande rumpor, plutande munnar och svällande biceps.