Bilder och målbilder

Igår fick jag två komplimanger för klänningen jag bar. Det var trevligt, fast jag är själv lite tveksam till den. Jag har faktiskt något smalare midja än det ser ut under dragskon (hmm, man kanske skulle sprätta bort dragskon och flytta skärpet uppåt några centimeter?).

 

Som jämförelse en dassbild tagen sommaren 2011, när jag var som smalast. Det skiljer ungefär 12 kg på bilderna, nej ännu mer faktiskt. Det är nog närmare 15 kg skillnad.

 

Lite svårt att tro, faktiskt. Men som bekant tränar jag nu på ett sätt jag inte gjorde då. Och jag vet precis vilka byxor jag har på mig på den nedre bilden, de var lite för stora då men går nätt och jämnt att knäppa nu.

 

Varför denna kavalkad? Ja, det kan man fråga sig. Tillbaka till vikten 2011 vill jag faktiskt inte, det är helt uteslutet.

 

En annan sak att betänka är några citat från denna bloggs början:

 

"Jag har inga problem med att vara storvuxna, bastanta Helga, storlek 44. Men jag vill vara något smidigare och fastare i konturerna."

"Inga orealistiska mål. BMI 27 sisådär. Fortfarande storlek 44, men en smidigare sådan. Lite mindre överarmar, lite mindre hull på mage och haka. Lite fastare i konturerna."

"Jag vill egentligen inte gå ner i storlek, har inga sådana nojor utan är helt nöjd med att vara en 44:a. Men det vore skönt att verkligen kunna stanna där. Idag måste jag ibland beroende på plaggets snitt gå upp till 46. Inga nojor, som sagt, men 46 ingår inte alltid i basutbudet. Många affärer stannar vid 44. Det vore också skönt att slippa handla på tjockisavdelningarna. Kläderna där passar sällan särskilt bra eftersom jag förutom att vara tjock också är lång. Jag behöver extra centimetrar över rumpa, rygg och byst, inte över midjan. Jag behöver långa ben och långa ärmar. Sånt finns inte där."

 

Citaten är hämtade från 2009 och 2010 och får väl betraktas som ganska samstämmiga målformuleringar. Detta mål har jag uppfyllt med råge.

 

Dietgruppen

Jag måste ju berätta om dietgruppen också. Igår var jag där för andra gången, och nu dröjer det hela fyra veckor till nästa gång eftersom jag missar onsdagen under höstlovet.

(Eller missar och missar, implicerar inte det a feeling of regret som jag inte alls känner?)

De andra damerna i gruppen har till största delen infriat mina farhågor. Vi sitter i nästan en timme och berättar för varann om våra vedermödor. Jag vill inte gå in på detaljer, för vi har lovat varann tystnadsplikt, men en del historier ur livet och framför allt de attityder som uppvisas får mig att häpna. Att det inte är någon annan än man själv som ansvarar för ätande och träning, det är tydligen svårt att inse.

(Det är det ju, det tycker jag också, tidvis. Men jag inser åtminstone det orimliga i resonemanget.)

Det som gör att jag inte skrikande rusar därifrån är att samtalen ändå väcker vissa tankar.

Igår redovisade vi en hemläxa som bestod i att registrera allt matintag samt all motion under fyra dagar. Motionen lämnar jag därhän, den funkar ju. Jag är nöjd med nivån på motionerandet. Visst, det är inte alla dagar jag klarar mitt mål på 10 000 steg. Men de dagarna når jag 8000 eller 9000. Det är fan ta mig good enough just nu som livet ser ut.

Maten då. Det var tröttsamt att komma ihåg och skriva upp det jag åt trots att jag använde mobilkameran till hjälp. Men givetvis hade det en reglerande funktion, ganska stark sådan. Jag äter mindre om jag måste skriva upp det jag ätit. (Så hade jag också gått ner ett drygt halvkilo sedan förra gången, om nu bara de här fyra dagarna påverkade.) Ändå har jag ingen vidare lust att fortsätta registrerandet.

Till nästa gång ska vi fundera över bra och dåliga vanor. Jag tänkte fokusera helt på ätandet. Jag kan berömma mig av att ha en hel del bra vanor. Jag äter frukost, jag äter tre mål mat om dagen, jag äter ganska regelbundet, jag äter någorlunda bra med grönsaker (fast här finns alltid förbättringspotential!), jag äter lagad mat med få helfabrikat. Mellanmålen är det ju skralt med och efter en stunds diskuterande kom jag ihåg mina klockan-tre-mandlar som jag körde med under hösten 2012. Jag hade en påse i skrivbordslådan och tog fem stycken, aldrig fler, klockan tre på eftermiddagen, aldrig annars. Det var ett mellanmål som faktiskt fungerade. Mixtra med keso och kvarg och kokt ägg, det orkar jag inte.

Efter nästa missade gång är det ett par, tre gånger kvar. Det kan jag väl uthärda.

Ny träningsform igen: Prformance Hi-Intensity

Förra veckan gjorde jag ett avsteg från principerna, eller om man så vill, införde en ny princip. Jag var ledig på torsdagen, vi skulle åka till Disneyland Paris på förmiddagen. Ursprungligen hade jag tänkt börja morgonen med ett crosstrainingpass med favoritledaren. Min tanke var att jag sedan med glatt humör och stor energi skulle ta mig an packnings- och resebestyr.

Men jag var så trött, så in i märgen trött. Jag orkade helt enkelt inte stiga upp en timme tidigare och jaga iväg på träning. Tidigare har jag försökt intala mig just do it, du vet att du mår bra efteråt, jag ångrar mig aldrig. Nu gjorde jag precis tvärtom. Och ångrade mig inte.

(Imorse var det dock tillbaka till just do it, torsdag och morgonträning. Inte heller då ångrade jag mig. Jo, kanske lite precis innan. Men definitivt inte efteråt.)

Men det var om den nya träningsformen jag skulle berätta. Häromdagen provade jag styrkevarianten av det pass jag testade förra veckan. Detta passade mig klart bättre.

Vi var bara fyra deltagare, och jag var absolut sämst, äldst, tjockast och minst vältränad. Tant Helga tränar med fitnessdårarna. Men vem bryr sig? Särskilt när en av dårarna visar sig vara förtjusande snäll och hjälpsam. Vi skulle ta fram lådor att göra box jump på, och han såg min tveksamma min. Hopp är lindrigt sagt inte min starka sida. Jag klarar upphopp på stepbräda i högsta läget, fast jag är skräckslagen hela tiden. Men han peppade mig att ta den lägsta lådan, som alltså nådde mig strax nedom knäna.

"Jag lovar, det sitter i huvudet, det är en rädsla. Jag håller i dig första gången, du kommer att klara det." Det gjorde han, och det gjorde jag. Faktiskt. Men eftersom det var inte mindre än 26 upphopp som skulle genomföras så övergick jag sedan till stepbräda.

Passet var upplagt sålunda:

200 hopp med hopprep (inte min favoritövning heller, jag övergick till höga knän efter en stund)
26 armhävningar (som man INTE fick göra på knäna, utan på fötterna, men man fick lägga två viktklossar under sig så att man landade på dem istället för att gå hela vägen ner till golvet. Intressant och nyttig variant.)
200 hopp
26 box jumps
200 hopp
26 situps (faktiskt det jag klarar bäst)
200 hopp
26 pull-ups (kan jag ju absolut inte genomföra. Men när jag fick stöd av ett gummiband gick det någorlunda)

Vi avslutade med statiska magövningar och lite knäböj.

På det hela taget ett riktigt bra och roligt pass, helt okej ersättning för Transformer som varit en tidigare tisdagsfavorit. Den lilla gruppen och den älsklige medtränaren (han visade sig vara ledare själv. Samt thaiboxare.) gav klara pluspoäng.

Och ännu bättre: nästa vecka är det helt andra övningar. Det gillar jag.