Tillbaka igen efter sommaren

Nu har vardagen kopplat greppet efter inte mindre än sex veckors ledighet. Vilken konstig sommar det var, kallt och regnigt i juni, värmebölja i juli och nu återigen ganska svalt och regnigt i augusti. Fast jag klagar inte, jag gillar inte värme något vidare. Men det är konstigt att tänka sig att det bara är två veckor sedan som jag guppade i de glasgröna vågorna på Sommarön.

(Himla tjatande om glasgröna vågor? Citatet kommer från Trollkarlens hatt: O att vara ett nyvaket mumintroll och tumla i glasgröna vågor när solen går opp! Precis så har min sommar varit, fast jag inte är någon morgonbadare.)

Träningsmässigt blev sommaren riktigt bra, tycker jag. Jag trotsade värmen (och den mördande konkurrensen från min galet långspringande kusin) och sprang 2-3 gånger i veckan, ungefär 3 km varje gång. Längre än så orkade jag faktiskt inte, och då menar jag egentligen inte fysiken. Det blev för segt, för jobbigt, för tråkigt, för svårt att motivera mig. Så då struntade jag i det.

Efter varje springpass körde jag gummiband, axelpressar och lite sånt. Och så låg jag i planka och tittade på klockan. Nu klarar jag 2 minuter i planka varefter jag nästan dör.

Det roliga är att detta tämligen blygsamma motionspensum verkligen har gett resultat. Sedan vi kom hem från semestern har jag tränat tre crosstrainingpass (två med favoritledaren, ett med de stora kroppsbyggarkillarna) och det har gått jättebra. Både styrka och kondition finns där. Visserligen har jag haft rejäl träningsvärk (och ganska ordentligt ont i ländryggen långt ner på höger sida, baksidan av höften, måste kurera mig med Voltaren) men det är bara att räkna med.

Kroppsbyggargrabbarna avslutade dagens pass med att beordra oss att göra burpees i fem minuter och notera antalet. Jag klarade 30, vilket var fler än jag trodde. De var inte snygga, heller inte galna som tjejen framför mig som gjorde en tjusig bakåtspark varje gång hon slängde sig ner, men jag hade bröstet i golvet och tog mig upp till stående och hoppade, trettio gånger efter varann.

Vardagsmotionen är emellertid ett försummat kapitel. Efter första veckan på Sommarön bestämde jag mig för att ge fan i stegräknaren. Jag har haft den på mig nu de första dagarna på jobbet, och det går trögt att komma upp i 10 000 steg. Igår lyckades det inte alls, min lunchpromenad frös inne och trots barnhämtning och en extra runda på kvällen stannade räknaren på dryga 7000. Men det är förstås bättre än inget.

Återstår då maten. Där är det inget nytt. Jag har ätit ungefär som jag velat under semestern, men jag har varit restriktiv med alkohol. Det har blivit en hel del jordgubbar med grädde och gott kaffebröd men inte så värst mycket godis eller chips.

Men. Jag har bestämt mig för att kontakta en dietist. Frågan är bara om jag ska vänta ända till i oktober då jag har tid hos företagshälsovården, eller ta kontakt själv. När jag läser det jag skriver blir svaret uppenbart: så klart ska jag inte vänta!