Vikttrams

Dags för en rapport igen. Vad händer i Helgalivet med avseende på träning, mat och vikt?

Träningen går bra. I påskas var jag lätt förkyld och fick då hoppa över ett par pass, men jag blev snabbt frisk igen. Förra veckan tränade jag med min favoritledare och igår var jag ute och sprang. Det var varmt ute och det var eftermiddag, och jag tänkte i början av passet att det här nog blir jobbigare än vanligt. Men farhågorna kom på skam, det gick hur bra som helst. Jag är nu uppe i 3,2 km och håller ett tempo på cirka 6 min/km.

(Fast det är tråkigare att springa på asfalt och gångvägar och trottoarer än i skogen, det är det faktiskt. Men den mindre tidsåtgången uppväger ju en del. Och snart springer jag så långt att jag kan förlägga rundan bortåt skogen till.)

Vad gäller maten så insåg jag i förra veckan att jag slappat till rejält med avseende på grönsaksätandet. Det är bökigt att få till grönsakerna. Det känns som att jag ideligen står och rensar ut gulnande broccolibuketter, ledsen rucola eller slappa morötter ur kylskåpet.

Men i helgen tog jag mig i kragen och lagade två utmärkta grönsallader kompletterade med rostade solrosfrön ena dagen och rostade hasselnötter andra dagen. Att rosta nötter och frön i stekpanna är verkligen värt tiden (och risken att dra igång brandlarmet!).

Idag på förmiddagen har jag lite håglöst surfat runt på olika träningsbloggar, det var länge sedan jag läste på någon sådan. Den enda jag gillar är den här (hej!). De professionella bloggar jag tidigare läste har jag alla tröttnat på. För mycket glassiga bilder på skor och kläder och smärre resereportage om olika maraton, herregud. Känns helt ointressant för en lagom plufsig förortsmamma som jag. Tips om andra bloggar mottages med intresse.

Vikten då? Vet ej. Har helt slutat väga mig vilket förmodligen är dumt. Eller inte. Jag tränar, äter hyfsat, har ganska bra koll genom kläderna. Jeans som jag köpte för två år sedan sitter fortfarande fint. Enligt viktloggen bör jag ha vägt omkring 85 kg då. Jag skulle tro att jag väger ett par kilo mer nu. Men sedan dess har jag tränat ganska många hårda pass, troligen har jag byggt upp muskler under de här åren som jag inte hade då.

Jag är ambivalent till att hålla koll på vikten. Jag tar gärna till mig hurtfriska utrop om att vikten inte spelar roll, måttbandet är ett bättre sätt att hålla koll, bla, bla. Å andra sidan kanske det bara är skitsnack? Det är klart att vikten inte är oviktig (ha, ha).

Samtidigt så finns det så mycket trams och fixeringar kring vikt. Tänk om det vore lika odramatiskt att berätta vad man väger som hur lång man är?

I helgen inträffade en fånig sak som belyste detta. Vi hade arbetshelg i området där vi bor, och jag och en granne pratade om barnens klätterställning som är ett hembygge där en del brädor behöver bytas. Hon prövade en bräda som gungade betänkligt under hennes tyngd, och jag kommenterade att jag borde vara försökskanin eftersom jag vägde mest i sällskapet. Detta kände hon sig nödgad att protestera höggljutt emot. Så fånigt. Egentligen hade jag velat spänna ögonen i henne och säga: jag är femton centimeter längre än du och jag styrketränar, det vore emot naturlagarna om jag inte vägde mer. Men jag lät saken bero, kände mig bara irriterad och olustig. Ännu mer så när jag betänkte att två män förmodligen inte börjat tjafsa på detta sätt.

Stå upp och jobba

Här händer det inte så mycket. Eller jo, kanske, lite.

Transformer på tisdag lunch har blivit ett riktigt favoritpass, vem hade trott det. Det kanske är inbillning, men jag tycker att jag har blivit betydligt starkare på sista tiden. Det är nog inte bara skitprat det där med att man ska pressa sig lite extra för att få resultat. För precis ett sånt pass är Transformer, ett sånt som får mig att ta i mer än jag tror att jag orkar.

Imorse morgontränade jag för första gången på ett par veckor, med väntat resultat. Det var motigt att gå dit, men efter en god natts sömn hade jag verkligen ingen ursäkt. Dessutom sken solen, nu är det ljust på morgnarna! Och efteråt var jag som vanligt på strålande humör.

Min man har börjat träna igen, efter ett ganska långt uppehåll. Han är mycket mer av-eller-på än jag. Antingen tränar han som en dåre, som nu, eller inte alls. Resultatet efter en månad är att han har gått ner ungefär fem kilo och är betydligt snällare och gladare. Det tackar vi för, men jag grälar lite lagom på honom för att han är en sådan periodare. Bättre att hålla en lägre men jämnare nivå än att köra stenhårt och riskera skador eller att tröttna.

Den enda större nyhet jag kan prestera är att jag från och med igår har ett höjbart skrivbord på jobbet. Efter att från trovärdiga källor ha inhämtat att det faktiskt gör skillnad att stå upp jämfört med att sitta ner, är min föresats att försöka stå upp och jobba åtminstone ett par timmar varje dag.

Igår blev det nog hela dagen (fast jag sitter ju i möten en del också) och idag drygt halva. Resultatet är att jag har lite ont i fötterna och ganska ont i ländryggen. Men det är väl rimligtvis en vanesak.