Knäppvåg

Imorse gjorde jag äntligen det jag länge tänkt, vägde mig. Efter en stadig frukost bestående av kokt ägg, knäckemacka med kryddost och två rejäla koppar te. Det är nu ett tag sedan jag insåg att det är lika bra att väga mig efter frukost, för det är först då jag kommer ihåg det.

Jag trodde inte mina ögon. Vågen visade åttio kilo, sju kilo mindre än senast. Trevligt men osannolikt, den lätta gick jag inte på. Jag klev av, nollställde, flyttade på vågen och vägde mig igen. Nittio kilo.

Men vad fan. Slutsatsen att dra är att det är dags att byta batteri i fanskapet. Eller kanske strunta i vågeländet helt och hållet och mäta midjemåttet istället. Eller gå på klädernas passform.

Resten av morgonen har jag varit på dåligt humör och formulerat gnälliga inlägg i huvudet på temat hur synd det är om mig som inte kan äta vad jag vill trots att jag är så duktig med träningen. Såna som jag redan har skrivit en hel del av alltså.

För på sistone har jag ätit ungefär det jag vill. Numera innebär det ganska ofta sallader och mycket grönsaker, men inte alltid. På midsommardagen hade O lagat tortellini med gräddsås, den var så himmelskt god att jag vräkte i mig två stora portioner. Sånt händer ibland.

När jag rannsakar mig själv inser jag att jag också börjat dricka mer vin på sistone. Absolut ingen alarmerande konsumtion på något sätt, vi brukar dela på en flaska på fredag och lördag. (Bag-in-box är sedan flera år tillbaka bannlyst i vårt hem, av flera orsaker.) Men det är mer än i höstas då jag var synnerligen måttlig.

Godis, snacks och fikabröd har också slunkit ner även om det är stor skillnad på konsumtionen numera och för några år sedan. Förr kunde jag frossa i det, äta tills jag nästan mådde illa, det gör jag inte längre. Men det är svårt att låta bli att nalla lite godis eller chips när barnen äter, det är det. Fikabröd går bättre, jag har helt slutat ta av det trista industriproducerade som bjuds lite här och där för att istället satsa på kvalitet.

Motionerandet går bra. Det är inga problem att få tid med träning nu när man och barn är bortresta, och vardagsmotionen går också hyfsat tack vare lunchpromenaderna.

Sprungit har jag inte gjort på länge, har inte haft lust med det alls. Istället har jag gjort det jag haft lust med, nämligen gruppträning på Sats. När vi åker till Sommarön om några veckor ska jag springa där, varannan dag. Vis av erfarenheten från förra året ska jag ta det lugnt i början.

Men maten då. Jag behöver ha en målsättning för sommaren för att det inte ska barka åt skogen alldeles. Visserligen tror jag inte riktigt på nittio kilo, lika lite som åttio, men bara att se siffran där var en alldeles tillräckligt obehaglig upplevelse och påminnelse om att jo, det är faktiskt fullt möjligt att vikten skulle kunna fortsätta ticka uppåt tills jag är tillbaka där jag började för lite mer än två år sedan, på nästan tresiffrigt. Visserligen med mycket mer muskler nu än då, men ändå.

Jag behöver fundera på hur jag ska äta under sommaren. Återkommer i frågan.

Nya träningsformer, och en gammal

Nu är jag faktiskt lite stolt över mig själv. På två veckor har jag provat inte mindre än fyra nya träningspass (förutom mitt vanliga favoritpass crosstraining).

Först ut var Soma Move som utlovade djuriska rörelser med skönt flyt. Jag trotsade denna närmast avskräckande beskrivning och gick dit. Ett pass som påminde mycket om Bodybalance, sträcka och tänja ryggen, gå ner i hög planka, upp i hunden, göra något som kallades för elefantsteg (aha, där kom det djuriska in, ja) och så vidare.

Mja. Tre plus är mitt betyg. Ett helt okej pass en dag när man egentligen inte orkar träna. Att jag får ont i handlederna är väl knappast passets fel.

Nästa pass var Bodycombat, jag släpade med mig maken också. Inledningsvis uppmanades vi att hela tiden visualisera en inbillad motståndare, en instruktion jag glömde bort direkt. Det var svettigt och pulshöjande och ganska roligt. Som i alla koreograferade klasser är det svårt att ta ut rörelserna ordentligt när man inte kan koreografin. Betyg tre, jag kan tänka mig att göra det igen, gillar denna klass bättre än zumba, aerobics och Sh'bam. Men boxning är ännu roligare, det förvånar mig verkligen att jag skulle tycka så.

Efteråt kom instruktören fram och undrade vad vi hade tyckt: Ni är nya, va? Syns det så väl? Jo, men ni var jätteduktiga, och vilken härlig energi!

Helgen därpå testade jag SatsCorePulse (jag suckar över de oerhört fåniga namnen men har å andra sidan inga bättre förslag), där man står på en ledad rund bräda och vinglar, förlåt tränar. Vingligt och läskigt och just därför förmodligen väldigt nyttigt för just mig. Inte särskilt koordinationskrävande (bra), däremot med fokus på balans (också bra, fast läbbigt).

Efteråt var jag mycket stolt över mig själv. Jag som har fobi för stepbrädor, en corepulsplatta är faktiskt mycket, mycket otäckare. Förr i världen hade jag gett upp redan i början av passet men nu kämpade jag på och uppnådde ett hyfsat samarbete med den elaka brädan.

Fyra minus blir betyget, jag kan definitivt tänka mig att göra detta igen.

Denna framgång sporrade mig att utmana min gamla fiende stepbrädan. SatsPowerStep visade sig vara en ganska trevlig bekantskap. Även här hängde maken på. Lyteskomik, menade han - osäkert om han syftade på mig eller sig själv, eller båda.

Det trevliga med det här passet, som uppvägde den otäcka brädan, var att det ingick en hel del styrketräning med vikter också. Jag lassade på ganska tungt och blev orolig när jag såg de andra deltagarnas klena vikter, men jag klarade det.

Även här blir betyget en fyra minus. Corebrädan är roligare än stepbrädan att träna med, men den här klassen innehöll styrketräning vilket drar upp betyget.

Till sist några ord om favoriten crosstraining, som förmår det oerhörda: att dra upp mig ur sängen en halvtimme tidigare än jag måste. Träningsformen med kombinerad styrka och kondition på olika stationer är rolig och omväxlande, jag har inte tråkigt en sekund och jag pressar mig själv att göra det jag trodde jag inte orkade eller kunde. Och så är det ledaren. Hade jag haft en idrottslärare som hon hade mitt liv sannerligen sett annorlunda ut. Alla ledare på Sats är glada och entusiastiska och ser en, men den här ledaren är något extra. Utöver det har hon en fantastisk förmåga att variera passen - Crosstraining är inte förkoreograferad - varje vecka hittar hon på något nytt, jobbigt, läskigt, roligt.

Slut på lovsången för denna gång. Maten, då? Vikten, då? Svar: jotack och vet inte.

Ibland blir man själv förvånad

(Var sjutton kommer det citatet ifrån?)

Igår var jag ledig, vi planerade avfärd mot Vimmerby och Astrid Lindgrens värld vid niotiden.

Men först gick jag upp klockan sex och tränade crosstraining kvart i sju. Förra veckans pass var tungt som tusan och jag tänkte att jag legat av mig. Men igår gick det hur bra som helst. Det visade sig att övriga deltagare tyckte precis likadant. (Förra veckan körde vi burpees till förbannelse.)

Ja jisses. Hade någon sagt mig detta och så vidare.