Balans kontra rörlighet

Jag får titt som tätt inspiration att skriva lätt navelskådande inlägg på den här bloggen, men så glömmer jag dem. Är det någon som läser fortfarande? Ibland tänker jag att jag borde avsluta den och inkorporera den med min andra blogg, men så tänker jag att jag faktiskt fortfarande har ett visst behov av att skriva - just det, navelskådande inlägg om kropp, träning och vikt. Sånt vars verkshöjd inte riktigt möter standarden på min vanliga blogg (ähum).

En dylik fundering som jag har odlat ett slag är om det finns en inbyggd motsättning i att ha bra balans och rörlighet. Det slog mig när jag var på ett Body Balance-pass för ett tag sedan.

Jag har nämligen asdålig balans. Flera BB-övningar är näst intill omöjliga för mig, men även en så enkel sak som utfall tycker jag är jobbiga eftersom jag vinglar så. Mest är det vristerna som inte är stadiga. Tror jag.

Å andra sidan är jag ganska rörlig, särskilt i höftlederna men också i vristerna. Vrida benen lite hit och dit och sjunka ner djupt i kvasiyogapositioner är inte särskilt svårt.

Min man är precis tvärtom. Han är ganska stel och orörlig men har fenomenal balans.

Fast dansare har ju båda delarna. Så kanske faller min teori.

Hur tränar man balans på ett lagom kul och inte alltför jobbigt sätt? Stå på ett ben medan man borstar tänderna?

Trång sektor

Jodå, jag sprang igår morse. 2,5 km på 14 min vilket faktiskt är det snabbaste jag har sprungit någon gång. Givetvis berodde detta på att rundan var platt som en pannkaka, inte minsta lilla lut. Men ändå.

Sedan duschade jag och åt hotellfrukost. En bra start på dagen.

Jag trodde att det var mina 50-kronorsjeans från Gina Tricot jag tagit med mig, och svor över hur tajta de var när jag drog på mig dem. Nytvättade jeans, de töjer sig ju alltid. Senare på dagen upptäckte jag att det var Levisjeansen som jag köpte i somras i ett anfall av hybris och inte velat använda på hela hösten. Men nu går de på.

Uppdatering: stegräknarkrasch, prylbögeri samt morgonlöfte

Häpp, häpp! Jag lever och tränar och mår bra. Dock har jag fortfarande inte tagit tag i maten, så jag misstänker att vikten står kvar och stampar på 83-84 kg. Nästa vecka är det dags för vägning och Itrimsamtal.

Nja förresten, nu ska jag vara lite snäll mot mig själv. Jag äter faktiskt ganska bra. På helgerna äter jag gott och ungefär det jag vill, på vardagarna håller jag igen. Efter en svacka har jag åter skärpt till mig med mellanmålen, och jag tror att jag äter mer grönsaker än förr. Det känns ganska naturligt att välja hälsosamma vegetariska alternativ till lunch, sånt som jag inte valt förr.

Träningen rullar på. Sedan sist har jag provat både zumba och yogalates, roligt att prova men kanske inga blivande favoriter. Som väntat gick det bra mycket lättare att åka längdskidor i år, med både bättre kondis, styrka och färre kilon att släpa på. Just kondisen ligger nog på all-time high banne mig, ett spinningpass i veckan har minsann gett resultat. I lördags var jag ute och sprang för första gången i år, och det var en konstig känsla att benen tröttnade före flåset, så att säga. Men ganska underbar. Jag tänkte att jag är duktig om jag klarar 3 km. Det blev 3,77 och då gick jag bara ett par hundra meter.

Min trogna stegräknare bestämde sig för att lägga av för några dagar sedan. Nu lusläser jag sidan stegraknare.se och funderar på vem som ska bli min nya trotjänare. Jag kan tänka mig att lägga lite pengar, det är faktiskt en pryl jag använder precis varje dag.

Jag har alltid retats med min make som köper grejer och gadgets i överflöd. Men jag måste medge att träningen är roligare sedan jag fick överta hans pulsklocka. Och nog hade han ett geléskydd till cykelsadeln liggande i källaren. Det tackade min rumpa för. Jag har till och med gått och köpt cykelskor, visserligen på rea.

Jag är på tjänsteresa och har tagit en långpromenad i den vackra varma vårkvällen, och rekognoscerat inför morgondagens springtur. Orsa kompani lovar inget bestämt, men kanske blir den av på morgonen. Om jag bara lyckas övertala mig själv när jag ligger där i sängen. Jag lär knappast ångra mig, förutom fågelkvitter och morgonsol är en stor fördel att jag lär slippa de öldrickande ledighetskommitteer som dekorerade var och varannan parkbänk nu i kväll.