Det här med självbild är banne mig inte lätt. Det går inte alltid att lita på det jag ser i spegeln.
För ett par veckor sedan provade jag kläder inför julfesten. Kände mig tjock och plufsig, nästan som på den gamla tiden. Ett par dagar senare tog O några foton på mig där jag hade min nya röda sammetsklänning. Konstigt blänk i tyget och ofördelaktiga vinklar gjorde att jag såg ungefär lika tjock ut som före viktnedgången (OK då, inte riktigt kanske, bara nästan).
Ytterligare några dagar senare är det julkonsert och jag har min andra nya klänning, den lilla svarta. Får flera kommentarer om hur smal jag har blivit. Ser det själv i spegeln.
Drar på mig ett par jeans som jag inte haft sedan i somras. De är nytvättade och lågt skurna (inte en bra skärning för mig som har kraftiga lår, dito rumpa men smal midja) och i storlek 40. Jag tänker att jag faktiskt måste se sanningen i vitögat, jag har gått upp. Säkert har jag byggt muskler, men nog har jag fläskat på mig också.
Och så svänger pendeln igen. På hotellet där jag bor sitter en spegel lågt placerad, när jag går förbi ser jag ett tvärsnitt av min kropp från midjan ner på halva låren. Och jag häpnar. Är det verkligen jag? Den (relativt) platta magen? För att inte tala om när jag kråmar mig framför badrumsspegeln och ser klart definierade armmuskler. !!!!
För trots att jag ser och känner att jag gått upp på sistone är jag fortfarande så otroligt nöjd. Det är underbart och jag njuter av det samtidigt som jag inte vill att det ska bli en ursäkt för att slappa till och förstöra det jag åstadkommit.
3 kommentarer:
Så är det ju.
Jag tycker att du ska kråma dig framför spegeln, både med och utan kläder. Du är en klok och rationell kvinna och det du ser är verkligheten. Som ju ska stämma överenes med självbilden. Och om de inte är patologiskt olika tror jag att man helt enkelt kan öva sig på att få dem att stämma överens.
Jag tror att det också är det bästa sättet att hålla sig kvar på den rätta vägen. Se snabbt när man är på väg åt fel håll och kunna rätta upp det innan det kostar för mycket.
Och att gilla sin kropp tror jag också är bästa vägen till att vilja ta väl hand om den.
Rätta upp, ja. Har en lika stark som dyster känsla att det är dags att göra det nu. Snart är det jul och då kommer det att ätas. Dessutom är jag förkyld och kommer inte att kunna träna de närmaste dagarna. Alltså måste jag sköta maten den närmaste tiden. Och det är ju symptomatiskt att jag inte har den minsta lust att göra det.
Får jag komma med ett konkret tips som visat sig fungera långt över förväntan för egen del (andra frestelser, men det spelar ingen roll)?
Tänk igenom vilka frestelser du helst inte vill falla för. (Är ju lämpligt att göra en cost-benefit-analys där: det är lika mycket kalorier i den tråkiga vetelängden på jobbet som i den goda lussekatten hemma). Bestäm dig för hur mycket var och en av dem är värd. En femma? En tia?
För varje frestelese du INTE faller för får du alltså det beloppet. Som du kan köpa något trevligt till dig själv för.
Själv har jag fått ihop 230 kronor sedan slutet av november på halvtimmar av koncentrerat arbete utan avbrott.
Skicka en kommentar