Komplimang

Jag köpte en svart klänning idag. En till. Nu har jag åtminstone fyra. Men en kvinna kan väl inte ha för många svarta klänningar? Eller hur? Eller hur? Åtminstone inte om man sjunger i kör, för då får man faktiskt användning för dem. Dagens klänning ska jag ha på körens julkonsert, då direktiven är att ärmar ska nå över armbågen. Alltså platsar inte vårens lilla svarta från InWear, alltså blev jag nödd och tvungen att köpa en ny.

Det blev en Camilla Thulin på extrapris, i storlek 44, faktiskt. Det förvånar mig att just hon kör med små storlekar, hon verkar ha en vettig inställning till kvinnokroppar. Men storleksfascism vill jag alldeles bestämt inte bekänna mig till, jag struntar i om det står 44 i klänningen, bara den sitter bra.

Fast just det behövde jag hjälp med att försäkra mig om, så jag ropade på expediten, en dylik av den gamla stammen. En sådan som säger som det är.

Jo, den satt bra och var inte för stor. Du har verkligen figuren att bära upp en sådan klänning, sa hon sedan.

Ja, det kanske jag har numera. Otroligt. Fast jag har kanske visst påbrå. Både farmor och mormor hade mycket vackra figurer som det hette då. Mormor var liten och nätt och slank. Morfar brukade säga att bakifrån såg hon precis ut som hon gjorde när de först träffades när hon var sjutton år. Farmor var kurvig och bystig med timglasfigur. Hon gillade godis och kakor och övergick till chips på gamla dagar, men höll sig i form med långa promenader och cykelturer.

Ingen av dem tränade på gym, förstås. Men jag skulle tro att deras vardag innehöll avsevärt mycket mer motion än min, även nu sedan jag blivit mer medveten.

Slut på skrytet. Men fasen vad skönt det är att kunna gilla min kropp igen.