Hata svikthopp och bryta ett tabu

I måndags smet jag tidigt från jobbet och tog tunnelbanan till Odenplan för ett Nike Get Fit-pass. Passet var sjukt jobbigt och ganska roligt. Ganska. Ledaren var bra och inspirerande men hon får ändå rejäla minuspoäng av mig eftersom hon körde jumping jacks eller svikthopp som uppvärmning. De känns lindrigt sagt inte bra att göra. En stunds googlande bekräftar det jag visste: svikthopp är inte en bra övning för kvinnliga bäckenbottnar och hör inte hemma i ett seriöst modernt pass. Basta! (Helgas träningsskola, del 1.)

Jag struntade i att jag var äldst och plufsigast i salen (instruktören var nog äldre men definitivt inte plufsigare) och att mina hantlar var lättast av alla.

Igår var jag på Itrim-samtal igen. Blev förvånad när det visade sig vara niomånaderssamtalet. Nio månader! Oj vad tiden går.

Jag fick svara på frågor och sätta betyg på hur jag mår, hur jag sover, hur stressad jag är, min kondition och min styrka. Förutom att jag är trött, sover lite för lite och är lite för stressad (mitt gamla hjärtfladder har gjort sig påmint igen) så mår jag väldigt bra nu. Jag har nog aldrig varit starkare eller i bättre kondition.

Min coach tyckte att det lät som jag landat, det svaga missnöje hon tyckte sig ha hört vid tidigare samtal var borta nu. Och det är sant.

Vid vägning visade det sig att jag väger exakt lika mycket som för tre månader sedan, vilket var vad jag trodde. Visserligen har jag tränat en hel del på sistone, och tycker att en del kläder sitter lösare, men jag skulle tro att jag byggt en del muskler.

Plötsligt insåg jag, där och då att jag inte vill jaga kilon nu. Det är bara siffror, och ren fåfänga från min sida att vilja väga under 80. 80 är bra.

Det känns konstigt att känna så. Som att bryta ett tabu. Att vara nöjd med min kropp trots att den inte är perfekt. Att inte vilja ändra på den, bråka med den. Att vilja vara vän med den, för första gången på många år. Jag var på väg att bli vän med den för tiotalet år sedan, men så kom den jävla infertiliteten och ställde till det. Min stackars snälla kropp utsattes för massiva hormondoser och gjorde faktiskt så gott den kunde, fast jag förstås inte tyckte det då. Men nu kan jag förlåta den. Det har jag gjort för länge sedan, och ännu mera nu sedan den samarbetat så strålande med viktminskningen.

Det är en fantastiskt skön känsla.

Distans- och hastighetsrekord

Igår var jag ute och sprang, och slog på distansfunktionen på min Nike Ipod. Det visade sig vara en sporre. Jag hade egentligen inte tänkt springa 3 km, men när nu den vänliga rösten i lurarna talade om för mig precis hur långt jag hade kvar, var det nästan svårt att låta bli. Så det blev 3 km. Kul! Efteråt talade en för mig okänd kvinna till mig (också i lurarna, alltså) och gratulerade till min längsta work-out to date. Väl hemma igen googlade jag och upptäckte att damen ifråga är maratonlöperska. Så snällt av henne att engagera sig i min träning.

Vidare visade det sig att jag även sprungit hittills fortast. Under 7 minuter per kilometer. Inte någon överljudsfart direkt, men det är roligt med framsteg.

I don't do mornings

Jag har en katten Gustaf-mugg med ovanstående text. Den passar mig, kan man väl lugnt säga.

Imorse tränade jag Body balance kl sju. Det är bra med Sats, man bokar sina pass och åker på straff om man inte dyker upp. (OK, inte fullt så drakoniskt men ungefär.) Hade jag inte varit tvungen hade jag aldrig pallrat mig upp när klockan ringde sex imorse. När jag en halvtimme senare tassade ut på det frostiga och glashala trädäcket på vår gård tänkte jag it better be worth it.

Nej, morgonträning är inte riktigt min grej. Det är väldigt skönt efteråt, det erkännes. Och ska man träna nåt på morgonen så är Body Balance ett bra alternativ. Det var en bra ledare också. Och befriande fritt från mumbo-jumbo och new age-snack.

Ändå. Det här blir inget favoritpass. Lite för segt för det. Jag tittade på klockan flera gånger, det är inte bra.

På måndag blir det Nike Get Fit. Det gillade jag när vi testade det i maj, det ska bli spännande att se vad jag tycker nu.

Kombinera VAB och motion

Idag hade jag tänkt träna Bodypump på lunchen. Men Q hostar och O har varit hemma med honom i två dagar, så det var ofrånkomligen min tur.

Vi har det riktigt mysigt ihop, det var länge sedan vi hade en dag för oss själva bara Q och jag. Ändå gnager det uteblivna träningspasset något. Fan vilken dåre jag har blivit.

Men. Jag har en plan. När lunchen har sjunkit undan något ska jag klä på Q ordentligt och ikläda mig själv springkläder. Sedan ska vi gå till den närbelägna stigen, den jag hittade förra helgen. Där ska jag springa fram och tillbaka så länge femåringstålamodet räcker.

Rapport följer senare.

Uppdaterad: Ha, ha. Jag var väl något optimistisk. Femåringstålamodet räckte i och för sig i en kvart enligt min Ipod, under vilken jag sprang upp och ner för samma backe tre gånger. Q satt på en sten och ropade klarafärdigagå och räknade. Det blev 1,45 km totalt varav jag kanske sprang hälften. Nåja. Om O hinner hem innan det blir mörkt gör jag om utflykten, denna gång utan Q.

Nytt grälämne

Söndagen inleddes med ett smärre gräl eller snarare tjafs. Vi skulle på barnkalas hela familjen på eftermiddagen, och både O och jag ville hinna träna innan dess.

Efteråt skrattade vi åt det. Bråka om vem som ska hinna träna. Saker har förändrats, ja sannerligen.

(O hann satsa och jag hann springa, förresten.)

posted from Bloggeroid

Cykelsummering

Förra veckan cyklade jag till jobbet på måndagen, och hem igen på onsdagen. Sedan dess har cykeln fått stå, och det lär den nog få göra resten av vintern tror jag. Det är för kallt nu. Min tuffa kompis C fortsätter så länge det inte är blankis, men så tuff är inte jag.

Under sju veckor cyklade jag tur och retur jobbet tio gånger. Inte så illa ändå. Betydligt bättre än ingenting. Skönt var det också. Jag längtar faktiskt redan till vårens första cykeltur.

(Då kanske jag har hunnit med ett och annat spinningpass också, vem vet?)

Uppdaterad: när jag kollar på Funbeat hur många gånger jag har cyklat ser jag också att jag hållit min föresats: de senaste 60 dagarna har jag tränat varannan dag, närmare bestämt 32 av 60 dagar. Inga långa pass, men ofta. Hurra vad jag är bra!

Dagens nära-döden-upplevelse

Då var man SATS-människa då. Talar man om trollen mejlar de till en med beskedet att ens SATS-kort finns att hämta ut. Det var vad som hände i måndags. Sedan bokade jag ett pass Bodypump igår, men fegade ur, tyckte att jag hostade och snorade för mycket.

Men idag fegades det inte. 30 min sajkling (satska för spinning) och 30 min core på lunchen. Jo minsann!

Core var helt okej, det har jag ju gjort förut. Var inte helt kompis med alla övningar men det kan man knappast förvänta sig på ett första pass. Dessutom är jag lite handikappad med min stelopererade rygg. En rörelse där man låg på rygg med händerna bakom nacken och skulle röra axelpartiet i cirklar, var helt omöjlig att utföra. Inte jobbig, det gick bara inte. Jag skyller på skoliosstaget.

Spinningen då. Tja. Mja. Nja. Jag tänker på Majas kommentar från i somras, att spinning är en nära-döden-upplevelse de första tio gångerna. Satan vad tungt det är att stå upp och cykla, mina knän och lår skriker om nåd. Och jag som går och tror att jag är stark i benen. Dessutom undrar jag hur jädra högt man ska ha sadeln egentligen, i höjd med höftbenet sägs det. Jag har långa ben, jag vet. Men jag är faktiskt inte två meter utan bara 178 cm, ändå sitter jag som på en kamel och spanar ner på resten av auditoriet.

En titt på schemat säger mig att det är bäst att jag lär mig att gilla spinning, annars blir det tunnsått med bra pass. Ack ja. Lite saknar jag Friskis faktiskt.

Fast det är klart. Tröttnar jag på SATS har jag ju alltid cirkelträningen på Itrim att återgå till. (Inte!)

Prosit

Första höstförkylningen har slagit till så det har varken sprungits, cyklats eller tränats på ett par dagar. (För övrigt har SATS fortfarande inte hört av sig, vad sysslar de med?)

Igår drog jag emellertid på mig springskorna för att medelst promenad prova den nya Nike + Ipod som O fixat åt mig. Och si, den funkade ypperligt. Dessutom kom jag på en väldigt bra sak. Springskogen ligger en bit bort, det tar uppemot tjugo minuter att promenera dit. Inga problem på helgen. Men vad gör man en vanlig stressig vardag? Jo, man går fem minuter till det pyttelilla skogsområde som faktiskt finns, och där det också finns en mjuk fin stig som går att springa på. Tur och retur blev det 1,45 km enligt min nya leksak. Tur och retur gånger två blir alltså närmare 3 km. Ett alternativ för stressiga dagar!

Igår fick jag dessutom en trevlig påminnelse. Det retar mig inte så lite att vikten ligger på cirka 80 och inte på de 78 där jag av någon anledning helst vill ha den. Men igår rensade jag ut de sista plaggen ur min garderob, de som jag av någon anledning sparat. När jag provade dem blev jag full i skratt. En vackert röd kavaj i ylle, inköpt på nittiotalet, såg ut att kunna passa min man istället. Hur har jag nånsin kunnat fylla ut den? Men det gjorde jag ju, även för femton år sedan.

Jag bestämde mig också för att inte sälja fler kläder på Tradera. För bökigt, det blir inga pengar av det. Läkarmissionen får hela rasket, med två undantag, två vackra klänningar. En röd i sammet från Gudrun Sjödén och en svart i yllecrepe från Noa Noa. Båda passar en 44-46, om någon av mina läsare är hugade spekulanter så är det bara att hojta till.

På onsdag skulle jag vilja kunna träna igen. Hoppas jag är frisk då.

Alea jacta est

Nu har jag sagt till på jobbet att jag vill ha SATS-kort, så nu ska den enligt uppgift energiske och "på-ige" SATS-killen ringa mig. Kanske blir det lunchträning imorgon.

Idag ska jag cykla hem, eventuellt för sista gången på ett tag. Det börjar bli bra ruggigt för en klenfis som jag. Därefter ska jag springa, och sedan ska jag hämta mina barn.