Hondjuret har varit ute och svingat de lurviga igen. Eller snarare, de stickiga, för hon har faktiskt rakat benen efter vinterdvalan. Noga räknat en gång, och det var för två veckor sedan.
Det var alltså tredje gången idag som jag lyckades få med mig de satans trekvartsbrallorna till träningen. Jag borde färgkoda dem.
Eller så ser jag det som en övning. I att sätta mig över omgivningens fördomar. I att inse att folk varken ser eller bryr sig. Och en övning för dem som faktiskt gör det, att så här ser hondjursben ut. Au naturelle.
Jag drar mig till minnes en dryckesvisa från Chalmers, någonting om att på väggen kryper det en kvinna med långa ludna ben, men ni ska inte vara rääääädda, ta en sup och hon går ner. Hur fasen gick den nu igen då?
En annan favorit i repris samt note to self är att man inte ska känna efter för mycket. Imorse när jag packade träningsväskan var jag svårt frestad att strunta i träningen och skylla på stress och sömnbrist ("jag måste tagga ner och slappna aaav, det är säkert inte nyttigt att lyfta skrot när man är så trött som jag"). Bah. Efter dagens bodypump är jag visserligen slak i benen men pigg i huvudet och på infernaliskt gott humör.
1 kommentar:
Vilket härligt inlägg!!! Jag glömmer ofta att raka mina ben och får panik när jag helt plötsligt drar på mig kortare byxor, haha! Bra att du kommer iväg på träning också, där får jag allt skämmas för att jag har så mycket dåliga ursäkter hela tiden!!
Skicka en kommentar