Så värst mycket kroppsångest lider jag i alla fall inte av. Har just återkommit från en kort shoppinglunch då jag snabbt som attan köpte två baddräkter i storlek 42. Nog för att belysningen i provrummet kanske var barmhärtig, och kanske har det gått inflation i storlekarna, och baddräkter är ju elastiska, och nog syns det på mig att det inte är någon överhängande fara för att jag ska tyna bort, men ändå.
Fan vad det är skönt att inte vara ung och nojig längre.
tisdag 31 maj 2016
Avsigkommen
Mer än en gång har jag tänkt att pappas död förutom att skaka mig i mina grundvalar, också slutgiltigt sköt mitt hälsosamma leverne i sank.
Det är nu fem år sedan jag gick ner i vikt med hjälp av Itrim, kom i storlek 40, kände mig smal och snygg och stolt förkunnade att resten av livet ska jag minsann vara normalviktig. Aldrig över 80 kg!
Haha. Det där fick jag ju rätt snabbt äta upp, det var just det jag gjorde när jag tänker efter. Så fort jag började äta normalt igen började vikten krypa uppåt, hur mycket jag än tränade.
Idag vet jag inte vad jag väger men jag misstänker att jag inte är långt ifrån den gamla startvikten på 96 kg. Eller så ligger jag strax över 90. Vet inte, vill inte veta. Jag passar definitivt inte i storlek 40 längre men faktiskt en och annan generös 42:a. Oftast köper jag 44. I vintras köpte jag byxor i 46 för att slippa stramheten över låren, men de behöver sys in ganska ordentligt i midjan.
Kommen så långt måste jag ändå stanna upp och gräla lite på mig själv. Nu är jag lite väl självkritisk. Fortsatte jag kanske inte att träna även under pappas sjukdomstid? Inte de gamla tuffa passen förvisso, men ändå. Veckan han dog och veckan han begravdes tränade jag inte, ser jag i min Sats-app. Men annars genomförde jag 1-2 pass i veckan, pilates och liknande.
När jag började jobba i januari trappade jag upp intensiteten och började cykla och styrketräna igen. Vissa veckor har jag fått till tre pass, de flesta två, ibland bara ett, och så har jag haft ett par uppehåll på grund av sjukdom. Just nu är ett sådant. Förra helgen hade jag maginfluensa, började precis känna mig som vanligt efter den så slog halsontet till. Igår tog jag en lunchpromenad och var så trött att jag behövde sätta mig ner och vila. Jag är inbokad på Transformer imorgon, det var två veckor sedan sist, men tror inte att jag kommer att vara frisk.
Vardagsmotionen har barkat helt åt skogen. Vet inte var stegräknaren ligger. I mobilen har jag en hälsoapp som räknar steg och uppmanar mig att vara mer aktiv, enligt den klarar jag sällan att komma upp i 8000 steg. Det beror på att jag allt oftare rationaliserar bort mina lunchpromenader. Jag hinner inte både promenera och träna på samma dag, och de andra dagarna är jag ofta för stressad. Morgonpromenera borde jag göra, det skulle jag faktiskt kunna klämma in. Kvällspromenera är teoretiskt möjligt så här års i ljuvliga maj, men om jag inte orkar ens nu, är det alls realistiskt att tänka på?
Nej, vardagsmotion och förortsliv med mycket bilåkning är svårt att få ihop.
Maten, till sist. Under hösten, vintern och våren har familjens matvanor förfallit vilket vi nu har tagit tag i. Inte bara jag behöver äta bättre, även min man O (vars träningsvanor helt urartat, han har med undantag från förra veckan inte tränat en enda gång sedan i september) och min äldste son är i klart behov av nyttigare matvanor. Vi har börjat med veckomatsedlar igen och försöker laga så mycket vegetariskt som möjligt.
(Igår blev jag lite stolt över oss alla. O stekte majsplättar enligt recept. Jag improviserade en röra av keso, avokado och svarta bönor som fann viss nåd hos Y och väckte totalt gillande hos Q. Det går ju!)
Usch, det känns dystert när jag summerar det så här. Å andra sidan, återigen, jag ska vara förlåtande mot mig själv. Det senaste dryga halvåret liknar ingen annan tid i mitt liv. Vore det inte orimligt om jag under denna tid hade kunnat upprätthålla perfekta mat- och träningsvanor?
Och så säger jag strängt till mig själv att jag visst inte är tillbaka i pre-Itrimform. Då kunde jag inte ha storlek 42, då skulle jag aldrig ha vågat gå på gym, då skulle jag aldrig ha snott ihop en röra av bönor och keso.
Så det så.
Det är nu fem år sedan jag gick ner i vikt med hjälp av Itrim, kom i storlek 40, kände mig smal och snygg och stolt förkunnade att resten av livet ska jag minsann vara normalviktig. Aldrig över 80 kg!
Haha. Det där fick jag ju rätt snabbt äta upp, det var just det jag gjorde när jag tänker efter. Så fort jag började äta normalt igen började vikten krypa uppåt, hur mycket jag än tränade.
Idag vet jag inte vad jag väger men jag misstänker att jag inte är långt ifrån den gamla startvikten på 96 kg. Eller så ligger jag strax över 90. Vet inte, vill inte veta. Jag passar definitivt inte i storlek 40 längre men faktiskt en och annan generös 42:a. Oftast köper jag 44. I vintras köpte jag byxor i 46 för att slippa stramheten över låren, men de behöver sys in ganska ordentligt i midjan.
Kommen så långt måste jag ändå stanna upp och gräla lite på mig själv. Nu är jag lite väl självkritisk. Fortsatte jag kanske inte att träna även under pappas sjukdomstid? Inte de gamla tuffa passen förvisso, men ändå. Veckan han dog och veckan han begravdes tränade jag inte, ser jag i min Sats-app. Men annars genomförde jag 1-2 pass i veckan, pilates och liknande.
När jag började jobba i januari trappade jag upp intensiteten och började cykla och styrketräna igen. Vissa veckor har jag fått till tre pass, de flesta två, ibland bara ett, och så har jag haft ett par uppehåll på grund av sjukdom. Just nu är ett sådant. Förra helgen hade jag maginfluensa, började precis känna mig som vanligt efter den så slog halsontet till. Igår tog jag en lunchpromenad och var så trött att jag behövde sätta mig ner och vila. Jag är inbokad på Transformer imorgon, det var två veckor sedan sist, men tror inte att jag kommer att vara frisk.
Vardagsmotionen har barkat helt åt skogen. Vet inte var stegräknaren ligger. I mobilen har jag en hälsoapp som räknar steg och uppmanar mig att vara mer aktiv, enligt den klarar jag sällan att komma upp i 8000 steg. Det beror på att jag allt oftare rationaliserar bort mina lunchpromenader. Jag hinner inte både promenera och träna på samma dag, och de andra dagarna är jag ofta för stressad. Morgonpromenera borde jag göra, det skulle jag faktiskt kunna klämma in. Kvällspromenera är teoretiskt möjligt så här års i ljuvliga maj, men om jag inte orkar ens nu, är det alls realistiskt att tänka på?
Nej, vardagsmotion och förortsliv med mycket bilåkning är svårt att få ihop.
Maten, till sist. Under hösten, vintern och våren har familjens matvanor förfallit vilket vi nu har tagit tag i. Inte bara jag behöver äta bättre, även min man O (vars träningsvanor helt urartat, han har med undantag från förra veckan inte tränat en enda gång sedan i september) och min äldste son är i klart behov av nyttigare matvanor. Vi har börjat med veckomatsedlar igen och försöker laga så mycket vegetariskt som möjligt.
(Igår blev jag lite stolt över oss alla. O stekte majsplättar enligt recept. Jag improviserade en röra av keso, avokado och svarta bönor som fann viss nåd hos Y och väckte totalt gillande hos Q. Det går ju!)
Usch, det känns dystert när jag summerar det så här. Å andra sidan, återigen, jag ska vara förlåtande mot mig själv. Det senaste dryga halvåret liknar ingen annan tid i mitt liv. Vore det inte orimligt om jag under denna tid hade kunnat upprätthålla perfekta mat- och träningsvanor?
Och så säger jag strängt till mig själv att jag visst inte är tillbaka i pre-Itrimform. Då kunde jag inte ha storlek 42, då skulle jag aldrig ha vågat gå på gym, då skulle jag aldrig ha snott ihop en röra av bönor och keso.
Så det så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)