Hungrig! Och motvilligt nyårslöfte

Jag tränar mer än förr, har väl aldrig tränat så mycket och så intensivt i hela mitt liv som jag har gjort den här hösten. Det märks, konditionen har heller aldrig varit bättre och jag upptäcker muskler jag inte visste fanns.

Och så märks det på ett annat sätt också: aptiten. Jävlar vad hungrig jag kan bli ibland. Det där med mellanmål är faktiskt inte bara bullshit, min mage är som ett svart hål timmen före middag. Till råga på allt blir jag ibland hungrig på kvällen också. Numera äter vi middag vid halv sex, vilket är flera timmar tidigare än vad jag gjort större delen av mitt liv. Men jag lägger mig aldrig före elva, inte så konstigt kanske att jag hinner bli hungrig.

Ett nyårslöfte borde alltså vara MELLANMÅL. Hur tråkigt som helst. Man ska alltid ha ett hårdkokt ägg i väskan, yadayada. Jag har några Nutrilettbars på jobbet och tar ibland en till eftermiddagskaffet, men tröttnar snabbt på dem.

Var hittar man tips på bra mellanmål? Och ännu viktigare: var hittar man inspirationen att tillreda dem?

Barometer

Träning: efter en smått mulen vecka är vädret nu vackert och stabilt med goda utsikter för framtiden. Avkodat: två av tre pass den här veckan är avklarade, tre pass är inbokade nästa vecka. Jul eller ej, här ska tränas! Förra veckan blev en lågintensiv sådan, bara ett par mycket korta springpass. Men något är bättre än inget! Och förresten läste jag precis någonstans att det bara är bra att variera träningsintensiteten något.

Har förresten provat ett nytt pass, SATS Energy. Kräsna Helga rynkar lite på näsan. Som ett sämre Friskispass. För enformiga rörelser och tråkig musik. Men träningsvärken efteråt var rejäl. Och jisses vilken kondis jag börjar få!

Mat: Uppklarnande efter en smågrinig tid med mycket snöblandat regn men en och annan solglimt. För första gången på länge känner jag mig inspirerad att laga grönsaker! I helgen gjorde jag ugnsrostad rotselleri, gott och enkelt. Igår provade jag långkål enligt traditionellt recept, gudars vad gott. Inte så nyttigt kanske, både smör och grädde (fast inte så mycket) men grönkål ska ju vara bra. Långkål blir ett måste på julbordet! Utöver detta ska jag prova ett recept som jag haft liggande i åratal: fransk sellerisallad. Lättkokt rotselleri i en sås av majonnäs och dijonsenap. Kan passa bra till skinkan!

Självbild: växlande molnighet, tidvis strålande väder, men inga regnskurar. Idag på Bodypumpen tyckte jag att jag såg bra fläskig ut framifrån (vart tog midjan vägen?) men när jag sneglade åt sidan häpnade jag över min smala profil. Nä, självbilden är faktiskt helt knäpp och inget att lita på!

Knastänk

Det här med självbild är banne mig inte lätt. Det går inte alltid att lita på det jag ser i spegeln.

För ett par veckor sedan provade jag kläder inför julfesten. Kände mig tjock och plufsig, nästan som på den gamla tiden. Ett par dagar senare tog O några foton på mig där jag hade min nya röda sammetsklänning. Konstigt blänk i tyget och ofördelaktiga vinklar gjorde att jag såg ungefär lika tjock ut som före viktnedgången (OK då, inte riktigt kanske, bara nästan).

Ytterligare några dagar senare är det julkonsert och jag har min andra nya klänning, den lilla svarta. Får flera kommentarer om hur smal jag har blivit. Ser det själv i spegeln.

Drar på mig ett par jeans som jag inte haft sedan i somras. De är nytvättade och lågt skurna (inte en bra skärning för mig som har kraftiga lår, dito rumpa men smal midja) och i storlek 40. Jag tänker att jag faktiskt måste se sanningen i vitögat, jag har gått upp. Säkert har jag byggt muskler, men nog har jag fläskat på mig också.

Och så svänger pendeln igen. På hotellet där jag bor sitter en spegel lågt placerad, när jag går förbi ser jag ett tvärsnitt av min kropp från midjan ner på halva låren. Och jag häpnar. Är det verkligen jag? Den (relativt) platta magen? För att inte tala om när jag kråmar mig framför badrumsspegeln och ser klart definierade armmuskler. !!!!

För trots att jag ser och känner att jag gått upp på sistone är jag fortfarande så otroligt nöjd. Det är underbart och jag njuter av det samtidigt som jag inte vill att det ska bli en ursäkt för att slappa till och förstöra det jag åstadkommit.

Anatomianomali?

Igår lyckades vi lämna barnen i SATS lekrum utan några som helst tårdrypande scener. Detta är ett stort steg! I somras när O var pappaledig gjorde han tiotalet tappra försök att göra detsamma. Store sonen hade roligt, lille sonen började hyperventilera så snart den oranga loggan kom inom synhåll. Efter dessa erfarenheter var vi riktigt oroliga inför inskolningen hos dagmamman, men den gick som en dans.

Men igår gick det som sagt bra. O och jag styrketränade. Det är så tråkigt att klockorna och hjärnan stannar, så jag behöver sällskap om jag inte ska ge upp och gå hem.

Jag hade bestämt mig för att träna triceps och rumpa. Jag misstänkte nämligen att jag helt saknar triceps. De rörelser på bodypumpen som är avsedda att träna denna muskel är fruktansvärt svåra och tunga för mig att göra. Kan man vara född utan triceps, lika väl som med missbildad livmoder?

Jag hittade rätt maskin och kämpade på som fan. O la på tre gånger så mycket vikt när det var hans tur (i övriga maskiner dubblar han bara). Idag konstaterar jag att jo, jag har nog triceps. Det gör lite ont i dem i alla fall.

Rumpa är jag definitivt född med, men jag lyckas aldrig få någon träningsvärk i den. Utfall och andra övningar som ska träna gluteus känns bara i låren på mig. Nu hittade vi en maskin där man gjorde bakåtbensparkar. Jag gjorde många, tunga, tills benen darrade. Domen dagen därpå är nja. Får nog leta vidare. Tips mottages tacksamt, för jag säger som Agneta Sjödin i senaste SATS-tidningen: man vill ju inte att rumpan ska hänga.

(Fast det gör den inte. Än. Men det kan ju vara kul att använda den till något annat än att sitta på.)

Lysande Sickan

Igår var schemat tajt, men O och jag hade bestämt oss för att dra största möjliga nytta av svärmors besök och därför ge oss ut och springa en runda. Vi var påklädda och färdiga då jag upptäckte att stjärngosselinnet som O köpt dagen innan inte alls var ett dylikt utan ett lucialinne.

(Skillnaden? Kragen! Lucialinnen har spetskrage, stjärngosse en liten ståkrage.)

O tyckte jag var fånig, och kanske det. Jag lever inte alltid efter de genusprinciper jag predikar.

Hur som helst löste vi det elegant genom att springa till förortscentret och byta linnet, och springa hem igen. 2,35 km blev det, åtta minuter per kilometer, inte så illa med tanke på att vi träffade en snacksalig granne och blev stående en stund. ("Vad smala ni har blivit!", sa hon)

Motionsdårar, javisst!

Crosstraining

Jag hade bokat in Bodypump på fredagslunchen (en bra SATS-grej detta med bokningarna, har man inte avbokat en timme före passet så får man skäll, eller straff, eller nåt. Det gör att jag har börjat planera och boka in min träning på ett helt annat sätt.) men O mejlade och föreslog att vi skulle testa Crosstraining tillsammans på lördagen. Svärmor är på besök och kan passa barnen. Hurra, tyckte jag. Crosstraining verkar skitläskigt men i sällskap med O vågar jag nog.

När lördagen randades var jag - trött. Alldeles fantastiskt trött och liiite bakis efter en oväntat rolig personalfest. Men O blev så besviken att jag inte vågade banga, så jag släpade mig till passet med synnerligen onda aningar. Tänkte att blir jag illamående går jag helt enkelt därifrån. Alla hemska saker jag hört om crosstraining ekade i min skalle.

Under inledningen och uppvärmningen var jag klart skeptisk. Hoppa jämfota över dubbla stepbrädor, forget it. Jag skulle snubbla och slå ihjäl mig. I hate stepbrädor.

Men det visade sig vara tillåtet att göra andra övningar. Utfallsgång och benböj gick lika bra. Och nu har jag testat kettlebells också, som jag bara läst om tidigare.

Mitt i passet märkte jag att tröttheten var som bortblåst. Eller, jag var ju trött, men inte alls som innan. Det var nog inte så illa med bakfyllan med andra ord.

Efteråt var jag omåttligt nöjd och stolt över mig själv. Jag har fortfarande en tröskel att komma över inför vissa träningstyper (fan ta mina idrottslärare) och mitt fysiska självförtroende är inte särskilt stort. Men jag har numera både kondition och styrka som jag inte behöver skämmas över.

Och det är ju rent fantastiskt, när man tänker efter.