Stabilt läge

Jag var på Itrimsamtal nu ikväll. Det var den gamla vanliga visan: träningen går fantastiskt bra, maten går sisådär.

Jag har en ny konsulent, och hon ville veta vad det var som gick mindre bra med maten. Fikabröd, faktiskt. Jag lyckas begränsa övriga försyndelser som vin, chips och godis till helgerna, nästan helt utan undantag. (Ett sådant inföll dock i förra veckan då jag var på tjänsteresa och belönade mig själv med ett hekto smågodis i sängen framför TV:n. Efter en tolv timmar lång arbetsdag då jag dessutom varit ute och sprungit på kvällen. Det smakade himmelskt.)

Men det fikas lite för ofta på mitt jobb. Är det inte tjejfika på fredagen så är det något som ska firas med tårta. Eller så går jag själv och köper bullar för att hålla modet uppe och ögonen öppna på mina ingenjörer under tolvtimmarsdagarna.

Nej, skärpning krävs. Om jag betänker att jag på lördag får köpa precis vilket fikabröd jag vill, som jag väljer själv och njuter med gott samvete, ska det fasen inte vara så svårt att avstå. (Det gjorde jag igår, t ex. Plötsligt låg det en kanellängd på bordet och jag erbjöds att ta. Men det gjorde jag inte!)

Annars har jag som sagt sprungit en del på sistone, senast idag 2,6 km. I helgen blev det fyra, och förra veckan 2. Konsulenten frågade om jag har någon målsättning med springandet, men det har jag inte. Det är sin egen belöning. Och så vill jag absolut inte skada mig, därav de korta distanserna. Idag tänkte jag först pressa mig till 4 eller 5 km men så tänkte jag om. Jag har inte känt av vare sig fötter, knän eller hälsenor sedan jag började springa. När jag vägde mer var det alltid någon av dessa som krånglade, och nu ska de inte ges minsta anledning.

Komplimang

Jag köpte en svart klänning idag. En till. Nu har jag åtminstone fyra. Men en kvinna kan väl inte ha för många svarta klänningar? Eller hur? Eller hur? Åtminstone inte om man sjunger i kör, för då får man faktiskt användning för dem. Dagens klänning ska jag ha på körens julkonsert, då direktiven är att ärmar ska nå över armbågen. Alltså platsar inte vårens lilla svarta från InWear, alltså blev jag nödd och tvungen att köpa en ny.

Det blev en Camilla Thulin på extrapris, i storlek 44, faktiskt. Det förvånar mig att just hon kör med små storlekar, hon verkar ha en vettig inställning till kvinnokroppar. Men storleksfascism vill jag alldeles bestämt inte bekänna mig till, jag struntar i om det står 44 i klänningen, bara den sitter bra.

Fast just det behövde jag hjälp med att försäkra mig om, så jag ropade på expediten, en dylik av den gamla stammen. En sådan som säger som det är.

Jo, den satt bra och var inte för stor. Du har verkligen figuren att bära upp en sådan klänning, sa hon sedan.

Ja, det kanske jag har numera. Otroligt. Fast jag har kanske visst påbrå. Både farmor och mormor hade mycket vackra figurer som det hette då. Mormor var liten och nätt och slank. Morfar brukade säga att bakifrån såg hon precis ut som hon gjorde när de först träffades när hon var sjutton år. Farmor var kurvig och bystig med timglasfigur. Hon gillade godis och kakor och övergick till chips på gamla dagar, men höll sig i form med långa promenader och cykelturer.

Ingen av dem tränade på gym, förstås. Men jag skulle tro att deras vardag innehöll avsevärt mycket mer motion än min, även nu sedan jag blivit mer medveten.

Slut på skrytet. Men fasen vad skönt det är att kunna gilla min kropp igen.

Träningsrapport

Jag tränar på för fullt, tro inget annat. Min bloggtystnad beror inte på att jag maskar.

Nej, det går faktiskt oväntat bra. Två SATS-pass i veckan är min ambition, och det har jag hållit. Löpningen däremot har det varit lite skralt med. I söndags blev det en kort runda (2 km, 12 min) på grund av tidsbrist och enligt mottot lite är bättre än inget. Förra helgen skippade jag löpningen helt eftersom jag kände mig krasslig.

Åter till SATS. Jag har tränat spinning + core (30 min vardera), känt koncept numera, samt spinning 45 minuter. Nu börjar jag ana det som sagts mig om spinning, att det kan bli något meditativt och renande över det. Om man kan hålla sig för skratt, det vill säga, åt det totalt absurda i att sitta och vrålköra på träningscykel till en techoversion av Imagine.

Bodypump har jag också tränat två gånger, och det är nog favoriten hittills. Inte för att det är så vansinnigt roligt, men för att jag vill bli starkare, och det är ett uthärdligare alternativ än styrketräning på egen hand.

Shape provade jag i måndags, men var inte särskilt förtjust. För första gången på ganska länge kände jag mig svag och fysiskt feg. Stå och balansera på en hög stepbräda med en femkilosvikt i händerna. Nä. En tjej bakom mig tappade sin vikt i golvet med ett brak. Obehagligt, och jag var flera gånger rädd att göra detsamma.

Det är nog en månad nu som jag tränat på SATS, och jag är nöjd hittills. Det har varit roligt att utmana mig själv och att prova något nytt. Endera dagen när jag inte är så trött ska jag skriva en plus- och minuslista, SATS vs Friskis.