Beslut

Igår bestämde jag mig.

Jag träffade en bekant som blivit klädsamt smalare med hjälp av Itrim, och förhörde henne. Hon var mycket nöjd, och det jag hörde kom mig att känna att detta kanske skulle kunna passa mig.

Men inte nu. Först måste vi sova mer, livet måste vara stabilare.

Så. Till årsskiftet. Tills dess, mitt eget program vad gäller motion och äta vettigare.

Igen

Då var det dags igen. Jag vägde mig för ett par veckor sedan och konstaterade dystert att vikten krupit upp ett par kilo. Sedan dess har det varit semester och jag har frossat så ytterligare två kilo har säkert tillkommit.

Jag är jäkligt trött på det här. Trött på att noja över vikten, trött på att höra andra (med långt mindre problem) tjata om sin vikt, märkligt nog också trött på att överäta, det vill säga den otäcka känslan av övermättnad, förlorad kontroll och dåligt samvete.

För att inte tala om hur trött jag är på att se bilder på mig själv och förfärat tänka, ungefär som Joey i Vänner - Some big fat girl ate Monica! Vem är den rundkindade och klart medelålders kvinnan som har svaga likheter med mig själv? Ta av fat-suiten, Helga, så att du ser ut som dig själv igen!

Nåja. Nu är det vardag igen. Idag var jag och tränade. Underbart, förutom att ena hälen bråkar lite med mig. Jag tog det lugnt. En skada är det sista jag behöver.

Under stretchingen tänkte jag samma tankar som så många gånger förr. Maten är problemet, inte träningen. Under semestern hade jag nästan bestämt mig för att bita i det ettersura äpplet, krypa till korset, vadnivill, och underkasta mig någon hemsk kur med pulversoppor. Men så läste jag en intressant bok om depression, och fäste mig vid självhjälpsråden.

Nej, jag tror inte att jag är deprimerad. Men jag har tendenser att bli det när jag är pressad, det vet jag av erfarenhet. Och nu är jag pressad. När man är deprimerad eller nära ska man inte banta.

Så jag ska inte banta och inte äta pulver. Men steget mellan bantning och min nuvarande mathållning är långt. Minst sagt. Det finns många lägen däremellan.

Idag har jag sålunda ätit havrefras med mjölk till frukost, banan till mellanmål, sallad med dinkel och kyckling till lunch, kaffe med en skvätt mjölk, en grov macka med smör (faktiskt) till mellanmål, och en synnerligen moderat portion pasta med tomatsås och italienska köttbullar till middag. Varav jag åt två. Det gjorde fyraårige sonen också. 

Nu dricker jag vatten och knaprar på en finncrisp medan maken dricker vin, och faktiskt känns det inte särskilt svårt eller konstigt. 

Godis, glass och kakor, svarade en god vän som gick ner en massa häromåret. Hon tränade mycket både före och under nedgången, hon fortsatte att äta ungefär som vanligt men hon slutade med godis, glass och kakor. Det ska väl jag också kunna.

Motionsprogrammet står fast, för övrigt.