Nu har jag bestämt mig för att rycka upp mig ur tvåbarnskoman och börja mitt nya liv. Ikväll har jag varit och tränat för första gången sedan vi kom hem från Korea. Det var skönt.
(Kvällen avslutades med rabarberpaj vilket väl inte helt passar in i mitt nya liv. Hm. Nu pratar vi inte mer om det.)
Imorgon ska jag ta på mig stegräknaren, vilket jag hädanefter ska göra alla dagar då jag inte tränar. 8000 eller 10 000 steg är målsättningen, har inte bestämt vilket.
Imorgon ska jag väga mig. Jag tror att jag har gått ner något kilo av allt kånkande på yngste sonen. Det blir spännande att se.
Mitt viktmål är att gå ner ungefär 10% av min kroppsvikt vilket blir ungefär nio kilo. Huga, nu skrev jag det. Går det bra, kanske jag sätter ett nytt mål. Eller inte. Minus 10% är bra för hälsan bara det.
Jag är något frestad att ge mig på något av alla de program som finns. Inte Viktväktarna, det har jag provat till förbannelse. Visst är det lockande att späka sig i tolv veckor och sedan ha tappat en herrans massa kilon. Samtidigt kan jag inte skaka av mig den obehagliga misstanken att de kommersiella programmen inte är pålitliga utan styrs av just kommersialism. Är det t ex sant som Itrim hävdar, att det är vetenskapligt belagt att man får en mer varaktig viktminskning om man först går snabbt ner i vikt och sedan lägger om sina vanor? Eller att det är bättre att jojobanta än att vara överviktig? Det senare påstår Cambridgekuren på sin hemsida. Det låter misstänkt lägligt.
På torsdag ska jag träna igen, och då tror jag att jag tar cykeln dit.
