Jag är i fjällen och åker skidor (brasklapp: såvida inte den förkylning som lurar i mina bronker bestämmer sig för att bryta ut). Idag blev det 4 km och det var rentut sagt så jävla gött. Jag kan nästan tänka mig att flytta till Norrland för att få snöiga vintrar. Fast bara nästan.
Man måste känna mig väl för att inse vilket gigantiskt jättekliv detta är för mig, att jag alls ställer mig på ett par skidor och dessutom njuter av det.
På 4 km blev det en enda vurpa vilket är bra resultat för Helga. Idogt friskande har gett visst resultat.
Så idag har jag minsann ätit både godis och chips. Det får jag göra i fjällen.
måndag 9 mars 2009
måndag 2 mars 2009
Något upp samt vådan av att titta på kort
Idag har jag gått upp 0,6 jämfört med förra veckan. Helt OK med tanke på att jag börjat äta igen efter magsjukan. Totalt -7,0 kg alltså.
Jag vädrade mina funderingar kring målvikt och mål-BMI med maken och fick oreserverat medhåll.
Målsättning 1: Gå ner sisådär 3 kg så att jag har lite marginal till Koreas krav på BMI 29 (jag ligger idag på 29,0)
Målsättning 2: Gå ner ytterligare 7 kg. Då har jag BMI strax under 27 vilket jag tycker är acceptabelt.
Målsättning 3: Jag vill egentligen inte gå ner i storlek, har inga sådana nojor utan är helt nöjd med att vara en 44:a. Men det vore skönt att verkligen kunna stanna där. Idag måste jag ibland beroende på plaggets snitt gå upp till 46. Inga nojor, som sagt, men 46 ingår inte alltid i basutbudet. Många affärer stannar vid 44. Det vore också skönt att slippa handla på tjockisavdelningarna. Kläderna där passar sällan särskilt bra eftersom jag förutom att vara tjock också är lång. Jag behöver extra centimetrar över rumpa, rygg och byst, inte över midjan. Jag behöver långa ben och långa ärmar. Sånt finns inte där.
Men så råkade jag se ett nytaget foto av mig själv med min vackre son i famnen och alla föresatser rasade. Jag duger inte alls som jag är! Vem är den där tjockisen? Hon måste omedelbart rasa minst tjugo kilo! Åhh, vad tråkigt och hopplöst ouppnåeligt, jag tar en tårtbit istället (jo för det var treårskalas igår).
Alltså: undvik kameror.
Jag vädrade mina funderingar kring målvikt och mål-BMI med maken och fick oreserverat medhåll.
Målsättning 1: Gå ner sisådär 3 kg så att jag har lite marginal till Koreas krav på BMI 29 (jag ligger idag på 29,0)
Målsättning 2: Gå ner ytterligare 7 kg. Då har jag BMI strax under 27 vilket jag tycker är acceptabelt.
Målsättning 3: Jag vill egentligen inte gå ner i storlek, har inga sådana nojor utan är helt nöjd med att vara en 44:a. Men det vore skönt att verkligen kunna stanna där. Idag måste jag ibland beroende på plaggets snitt gå upp till 46. Inga nojor, som sagt, men 46 ingår inte alltid i basutbudet. Många affärer stannar vid 44. Det vore också skönt att slippa handla på tjockisavdelningarna. Kläderna där passar sällan särskilt bra eftersom jag förutom att vara tjock också är lång. Jag behöver extra centimetrar över rumpa, rygg och byst, inte över midjan. Jag behöver långa ben och långa ärmar. Sånt finns inte där.
Men så råkade jag se ett nytaget foto av mig själv med min vackre son i famnen och alla föresatser rasade. Jag duger inte alls som jag är! Vem är den där tjockisen? Hon måste omedelbart rasa minst tjugo kilo! Åhh, vad tråkigt och hopplöst ouppnåeligt, jag tar en tårtbit istället (jo för det var treårskalas igår).
Alltså: undvik kameror.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)