fredag 26 april 2013

Ständig värk, epidemi och notering

Äsch, vi tar det bakifrån. Dagens vikt, efter frukost, var 87,6. Eftersom det var efter frukost anser jag att jag därmed varit viktstabil eller möjligen rentav minskat något sedan jag sist vägde mig vilket var alldeles för länge sedan. Jag tror att jag ska införa vanan att väga mig efter frukost, då blir det av.

(Uppdaterad: Jag ser nu att det var en månad sedan jag sist vägde mig, samma vikt men då före frukost.)

(Och ja, det är för mycket. Jag skulle vilja gå ner ett par tre, fyra kanske fem kilo. Men inte just nu. Å andra sidan kan jag nu ha byxor som satt för trångt när jag plockade fram dem efter sommaren.)

Den ständiga värken är inget mindre än träningsvärk och därmed inte något att beklaga sig över. I lördags begick jag årets springpremiär, 3,6 km. Dagen därpå var jag stel och öm både här och där, löpning är tämligen ensidig träning. Men jag gick trots detta på ett ganska tufft men roligt crosstrainingpass. Efteråt konstaterade jag att mina ben fått vad de tålde på en helg. I tisdags spinnade jag, mitt kära 30-20-10 som jag verkligen gillar. Spinning är tråkigt men en halvtimme står jag ut med, och jisses vilken kondition det ger. Igår morgontränade jag, crosstraining med min favoritledare. Imorgon eller på söndag ska jag springa.

(Favoritledare, varför då? Jo, för att hon är så himla duktig på att variera övningarna. Hennes pass är alltid roliga att gå på, det händer något nytt hela tiden. Och så är hon glad och trevlig och ger beröm också.)

Och nu över till avdelningen gnäll och stånk. Vad är det med folk och deras ätande nu för tiden? Varannan mänscha jag pratar med tycks ha tittat på Vetenskapens värld och därmed börjat fasta 1-2 dagar i veckan, i övertygelse att det ska göra dem slanka, vackra, friska och långlivade.

Jag betvivlar inte den vetenskapliga bakgrunden, utan att ha sett programmet uppfattar jag den som gedigen. Det som retar mig är denna epidemiska fixering vid vad man stoppar i sig. Att den här dieten har blivit en fluga tror jag beror mindre på dess effektivitet än att det är något folk tror sig kunna klara av. Man orkar småsvälta en dag om man vet att man får käka nästan vad man vill dagen därpå.

Men när jag någon gång låter undslippa mig att jag ständigt bär stegräknare, eller föreslår att vi kanske skulle promenera till lunchrestaurangen 2 km bort, tittar man på mig som om jag hade två huvuden.

Jag vet inte vilken faktor bakom överviktspandemin som väger tyngst (hö, hö), maten eller stillasittandet. Men jag vägrar tro något annat än att de är ungefär lika viktiga (hö, hö, igen).

onsdag 17 april 2013

Rätt svar

Andra dagen på nya kontoret, jag är på dåligt humör. Bland annat för att jag igår upptäckte att jag önsketänkt angående kontorets läge. Det är inte alls nära till tunnelbanan, inte alls görbart att åka kollektivt till jobbet ibland.

Jag hade tänkt morgonspinna idag men sent igår kväll avbokade jag passet. Nej så fan heller. Då ligger jag bara och blir nervös över att inte somna och räknar hur många timmar jag hinner sova. Istället sover jag som en stock utan att vakna en enda gång, vilket kan bero på att jag delar rum och säng med Q medan snarkstökarna O och Y sover på annat håll.

Istället sätter jag upp mig på lunchspinning, det är nio personer i kö. Under förmiddagen tickar antalet neråt och jag får kalla fötter. Pustar till min kollega att jag funderar på att träna på lunchen, men vet inte om jag ska. Allt känns så motigt, ny lokal, var parkerar man, eller ska jag gå dit och hur lång tid tar det då.

Han, maratonlöparen, plirar vänligt mot mig över skrivbordet. Klart du ska träna!

Givetvis gör jag det. Givetvis är jag på strålande humör och äger hela världen efteråt.

torsdag 11 april 2013

Plötsligt händer det

Igår kom en kollega in på mitt rum. Helga, jag har ett förslag. Jag skulle behöva prata med dig om projekt F. Kan vi inte ta en promenad medan vi pratar? Det är så fint väder ute.

Vad jag svarade? Ja!!

tisdag 9 april 2013

Cykelplaner

Snart flyttar kontoret där jag har mitt tillfälliga uppdrag. Vi hamnar något närmare stan, något närmare hem, med något bättre kommunikationer. Tidigare trodde jag att det var 12 km till nya kontoret men efter att rumsgrannen berättat att han provcyklat sträckan och att det tog honom femtio minuter, fattade jag misstankar. Han är ju ändå maratonlöpare.

Det är 16 km. Vilket fortfarande är görbart med en bra cykel. Någon gång i veckan för att ersätta ett träningspass. Men det känns plötsligt avsevärt mindre lockande än när jag trodde att det bara var 12 km. Inte för att jag inte tror att jag orkar, det vet jag att jag gör. Det är snarare tiden det handlar om. Om jag ska kunna sitta vid mitt skrivbord, duschad och äten, vid en någorlunda anständig tid (nio) måste jag alltså starta en bra stund före klockan åtta. Vilket innebär att det inte går att kombinera lämning av barn med cykling. Vilket innebär att cyklingen nu (till skillnad från när det var 8 km till jobbet vilket tog 25 min att cykla men 45 med buss) inte förkortar restiden utan snarare fördubblar den.

Men! Problem är ju till för att lösas. Det går att åka tunnelbana nästan ända fram till jobbet. Det tar i och för sig hela fyrtiofem minuter och då har man ändå en bit (3 km) kvar. Perfekt cykelavstånd! Jag kan deponera min gamla skruttcykel vid tunnelbanan och hoja fram och tillbaka mellan den och jobbet.

Vän av ordning observerar nu att tidsbesparingen är obefintlig. Då kan jag väl lika gärna cykla hela vägen? Svar: ja. Kanske. Fast på cykel kan man inte a) sova b) läsa c) lyssna på musik d) fippla med mobilen. Allt det kan man göra på t-banan.

Tillbaka i sadeln igen

En lång träningspaus, tio dagar åtminstone, är över. Senast jag tränade var på långfredagen, på påskafton fick jag ont i halsen och först idag kände jag mig återställd. Rejält återställd, det var mitt kära 30-20-10, jag trampade på frenetiskt så att svetten rann och pulsen skenade. Efteråt kom en liten dam fram till mig och undrade försynt om jag kunde förklara hur cyklarna funkade och passets upplägg, vad menade han egentligen med block 2 och vad var det för pip som hördes? (Konstigt att hon inte frågade instruktören men kanske såg jag snällare ut.)

Det är fortfarande främmande och roligt, fast på ett bra sätt, att jag blivit en tränande människa. En sådan som har koll på maxpuls (OK, inte riktigt, jag gissar att den ligger på 180 ungefär eftersom det högsta jag har sett på klockan är 172) och rpm.

Snart är det springpremiär, kanske till helgen.